Syskonkärlek
Jag har nästan 17 månader mellan mina tjejer och ångrar inte en minut.
Första 4 månaderna var nästan löjligt enkla.
Lillsessan sov så gott som dygnet runt, storsessan började leka mer självständigt på riktigt. Kunde sitta och rita med kritor en halvtimme, sitta vid en film 45-50 min om hon tyckte den var bra, lekte med lego en kvart.
Ja ni förstår. Hon var nöjd så länge hon såg att vi var där i närheten. Vilket var perfekt för en trött tvåbarnsmamma som ska läka från ett kejsarsnitt och mjölkstockning på det.
När lilla bus var 6-9 månader var det extremt jobbigt istället.
Där vände allt.
Hon kröp överallt. Började konkurrera med storasyster om leksaker och om vem som fick mest uppmärksamhet osv.
Det var kaos hemma. Båda var onöjda, ingen sov längre osv osv.
Nu när lillis är över året och storasyster är 2,5 år är allt enkelt igen.
Kräver den stora att gå och och leka av sig energi i lekparken så har lillis så enkelt att haka på. Hon kan även hon klättra upp i klätterställningen, åka rutschkanan gunga, upptäcka osv.
Alla aktiviteter funkar för båda två.
De leker oftast tillsammans. Med sina dockor, bygger lego, ritar.
Varje gång man sätter på en film för nedvarvning så sätter dom sig tätt intill varandra, eller nära nära mig.
Ja.. Dom har så roligt med varandra.
Det gör de värt varenda vaken natt och den uttöjda magen. Den knakande höften och de gråa hårstråna.
Värt allt!
Mina fina hjärtan
